Walter Benjamin

Portbou och Belitre-passet

Stigen i Pyrenéerna mellan Banyuls-sur-Mer och Portbou är ibland oigenkännlig. Det är spår på kanten av branta sluttningar, svåra att ta sig fram på, särskilt på vintern. Benjamins spår blandas med de som lämnats av tusentals flyktingar som desperat flydde från krig och död. Spåren, liksom minnet, är ömtåliga: Benjamin visste det.

Ett av bergsövergångarna mellan Frankrike och Spanien kallas Coll de Belitres. På katalanska betyder “belitre” oönskad, usel. Historiens ironi säger att spanska flyktingar passerade där i slutet av inbördeskriget 1939. Senare, i september 1940, skulle Walter Benjamin korsa samma gräns, flyende från nazistisk barbarism.

Från mina år av sociologistudier, sedan under fängelsevistelsen och under mina första år som landsflyktig, fascinerades jag av Benjamins texter: staden, historiens spår, dialogen mellan barbari och civilisation, hans verk om Kafka och hans intresse för det mikrokosmiska. Hans texter gav mig spridda och mångfacetterade bilder, ändå djupt förenade med varandra.

Hans “Teser om historiens filosofi”, delvis publicerad två år efter Benjamins död, är inte en färdig text: det är ett projekt. Det är skrifter gjorda vid olika tillfällen, mellan slutet av 1939 och början av 1940, en samling anteckningar nedskrivna i hans anteckningsbok eller på papper av mycket olika format, i kanterna av tidningar. Där finns den lilla handstilen av en man på flykt, jagad av nazistiska styrkor. Mycket har fantasiserats i ett försök att klargöra om dessa anteckningar var de som Benjamin bar i sin väska under sin resa genom Pyrenéerna, innan han begick självmord. Ingen vet exakt.

I Stockholm började jag läsa om Benjamins liv, om hans öde som landsflyktig, hans icke-tillhörighet, hans flykt till Paris och hans flykt genom Pyrenéerna till Spanien. Benjamin dog i en gränsby, valde självmord inför omöjligheten av någon annan utväg från förföljelsen. Han ville göra slut på känslan av att vara en paria, en “homo sacer”, som den italienska filosofen Giorgio Agamben skulle kalla det.

Benjamins sista dagar och hans flykt genom Pyrenéerna blev med åren en besatthet för mig. Vilka svårigheter stötte Benjamin på under sin passage genom bergen? Vilka tankar dominerade honom under hans sista timmar? Vilken stig använde han? Smugglarnas? De spanska flyktingarnas? Hur kom han till Portbou? Vilket Portbou fann han? Pratade han med människor i byn? Vilka är detaljerna kring hans död? Blev han förledd till självmord? Var hamnade hans dokument och portföljen han bar under färden? Hans skrifter och anteckningsbok? Var det “Teserna om historiens filosofi” han bar i sin portfölj? Var hamnade hans kropp?

Stigen Benjamin använde var full av spår från andra landsflyktiga som flydde från skräcken i det spanska inbördeskriget eller den nazistiska invasionen i Frankrike. Spåret och dess analogi med historiens väg är uppenbar. Benjamin var medveten om att varje historisk resa lämnar kulturella spår, mikrokosmos som han hade en stor svaghet för. Hans konstanta observation av det minutiösa, spåren av all förgången skapelse som visar ett objekts historicitet, blev hans fascination.

Under tre vintermånader 2015 och tre veckor våren 2016 ägnade jag mig åt att undersöka detaljerna i hans färd. För detta bosatte jag mig i Banyuls-sur-Mer och i Portbou, och korsade flera gånger berget på båda sidor av gränsen. Det var inte alltid möjligt, eftersom den stormiga vinden – tramontanan – ibland hindrade mig från att täcka rutten. I Portbou fann jag en ödslig, förfallen stad, nästan utan framtid. En by som lever på minnen och gamla vanor. Den imponerande järnvägsstationen, som tidigare fungerade som tullstation, var en vital knutpunkt i trafiken av varor och passagerare till båda sidor av gränsen. Idag är den döende. Om det inte vore för några passagerare som reser till Cerbère i Frankrike, skulle ingen märka Portbous existens.

Till kyrkogården där Benjamins kvarlevor finns kommer en och annan student, forskare eller vilsen turist som av en slump stöter på Portbou. Benjamins förmodade grav blickar ensamt ut mot havet.

Patricio Salinas A, maj 2016